vosreves

hell is an apartmentbuilding.

jävla.
helvete.
jävla.
helvete.

vg i fotografi b.
VG.
ETT FUCKING JÄVLA VG.

jag ska riva världen.

nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden. lyssna.

säljer kameran. intresserad?

så jävla misslyckad. helvete.

vaccineringsdatum.
hoho nu är jag vaccinerad.
jag inbillar mig att jag har ont i armen, det är nog också så.
spännande!
jag hoppas på biverkningar så jag slipper jensens moderatlokaler imorgon!

det är snö upp till vaderna här i snötäckta jordbro.
ingen har tänkt sig skotta heller tror jag.
därför beger jag mig till sollentuna nu.

hej svejs!

I could use a story.

idag började jag blöda näsblod mitt på tunnelbanan.
från rådmansgatan till medborgarplatsen tappade jag typ en liter blod.
och självklart hade jag inga näsdukar.

ska jag ta det med vanten?
det rinner.
handen?
redan blodig.
tröjan?
det rinner.
halsduken?
det svämmar över.

En vänlig själ kastade runt i sin väska tills hon fann en näsduk som hon gav mig.
Sen kom en dam och gav mig ett helt paket näsdukar.

väl på gullmarsplan spottade jag blod i tio minuter.
ett kilo blod lättare sitter jag och knåpar ihop min molnstol.
hur ska detta gå?

until death do us part and beyond.

6 866 words.
19 pages.
601 lines.
142 paragraphs.
40 978 characters
34 220 characters (no spacing)
6 758 spaces.

finally.

jag gillar december. det händer fina, oväntade saker i december. november är grått, kallt och trist men december känns ändå varmt och mysigt.
som idag, då händer någonting oväntat, jag skulle i kris ta mig till toaletten för att snyta min rinnande näsa och då snubblar jag över en brutal kasse. adventskalendern från the body shop som tomten så fint placerat precis framför min dörr. det var fint och oväntat. tack tomten!

I used to dream of all sorts of things, of how I collected the stars and placed them in a small jar by my bedroom window, stories of how I saved the lives of the weak and tender, of how I could fly higher than aything I could throw up in the air. In those dreams I was always the saviour, the brave, strong and clever. I would wear the prettiest of dresses with collars of lace and buttons in green, I could run faster than eternity and even see further than forever.
In those dreams I was what I had always wanted to be.
But as the things I threw up towards the clouds and stars fell, being swallowed by gravity and its friends, I lost it all.
The powers I had held, the strenght I had felt, was all gone. Leaving me in the darkness, not as a saviour, but as one that needed to be saved.

Today the dreams I dream are different, nightmares has come to haunt me. And so they have since the day I lost my colors, my heart and my dreams. The dreams of being what I once were.

I was so very young, so very fragile and weak when I became one of the lonely.
Two cars and four pasangers. One crash. Three injured.
I should'nt have let them go out in that storm, not on a decembernight, not without me.
But so they did.
Two deaths and two survivors, not diveded equally between the two cars that night.
YOD32 SMR.
That was the night I lost it all. Hopes, dreams and parents.
I whispered someting to my past. The history of me listened carefully as I spoke the words "close your eyes and be still". The history of me, my past, closed its eyes and obeyed. Then I ran. I ran towards eternity, a forest with sharp branches painted in black where no one would ever find me.
That is where I've been ever since. I can't remember a thing from the life I once lived, apart from the calculations I made of that one night.

the night I lost my colors.