250209
den gav mig tröst i mörka dar, den var som en vän med ögon stora och grå
det enda som förstod, som visste hur det var
anledningen till varför jag vandrade mellan dess pärmar,
så många gånger att de knappt går att räkna,
var för att den var som jag.
livet målades upp på den vita duken,
såväl minnen av det förflutna som en suddig framtid, en framtid som var att vänta sig.
jag slog mig ner i sammetsröda fotöljen och vilade mina axlar.
jag har alltid hatat sammet.
överallt gjorde de som jag, de slog sig ner i förväntan.
bilder rörde sig snabbt över duken,
runomkring mig fylls ögon av väta,
floder trängde sig mot de snävaste delarna av ögats form,
de bröt sig fria och föll.
men mina ögonvår förblev tomma, inga tårar kom att falla nedför min kind
men längs min ryggrad klättrade rysningar som rev,
i halsen växte sig en klump av allvar.
hårstrån på mina armar reste sig,
mina händer de skakade, fann inget fäste.
mina ögon speglade en nattsvart öken, regnet föll,
men sanden förblev sand och himlen förblev svart.
varför de spillde tårar vet jag ingenting om
hyste de sympati över vad de inte visste någonting om
eller fann de sig sjävla i bilderna som svirade framför deras ansikten?
jag lämnade salen och filmen bakom mina fotsteg
för att komma hem till historien som skrivs om det jag precis sett målas uppför mina ögon på en vit duk.
en lapp vars ord bränner om samma scenario,
i taket lyser mina stjärnor,
men hur länge till?
Kommentarer
Postat av: J
jag menar allt jag sa :) jaa, vi måste fika snart. jag har ju legat hemma och sjuk hela veckan :(.. saknar dig <3
Postat av: Johanna
du svarar liksom aldrig på mina sms.
Postat av: sophia
svar: Åhh tack så mycket :) Va snällt av dig.
Är du själv fotograf?
Postat av: ROXY
men oh, tack för alla fina komplimanger, värmer :D
Trackback
