vosreves

hell is an apartmentbuilding.

jävla.
helvete.
jävla.
helvete.

vg i fotografi b.
VG.
ETT FUCKING JÄVLA VG.

jag ska riva världen.

nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett öde värre än döden. lyssna.

säljer kameran. intresserad?

så jävla misslyckad. helvete.

vaccineringsdatum.
hoho nu är jag vaccinerad.
jag inbillar mig att jag har ont i armen, det är nog också så.
spännande!
jag hoppas på biverkningar så jag slipper jensens moderatlokaler imorgon!

det är snö upp till vaderna här i snötäckta jordbro.
ingen har tänkt sig skotta heller tror jag.
därför beger jag mig till sollentuna nu.

hej svejs!

I could use a story.

idag började jag blöda näsblod mitt på tunnelbanan.
från rådmansgatan till medborgarplatsen tappade jag typ en liter blod.
och självklart hade jag inga näsdukar.

ska jag ta det med vanten?
det rinner.
handen?
redan blodig.
tröjan?
det rinner.
halsduken?
det svämmar över.

En vänlig själ kastade runt i sin väska tills hon fann en näsduk som hon gav mig.
Sen kom en dam och gav mig ett helt paket näsdukar.

väl på gullmarsplan spottade jag blod i tio minuter.
ett kilo blod lättare sitter jag och knåpar ihop min molnstol.
hur ska detta gå?

until death do us part and beyond.

6 866 words.
19 pages.
601 lines.
142 paragraphs.
40 978 characters
34 220 characters (no spacing)
6 758 spaces.

finally.

jag gillar december. det händer fina, oväntade saker i december. november är grått, kallt och trist men december känns ändå varmt och mysigt.
som idag, då händer någonting oväntat, jag skulle i kris ta mig till toaletten för att snyta min rinnande näsa och då snubblar jag över en brutal kasse. adventskalendern från the body shop som tomten så fint placerat precis framför min dörr. det var fint och oväntat. tack tomten!

I used to dream of all sorts of things, of how I collected the stars and placed them in a small jar by my bedroom window, stories of how I saved the lives of the weak and tender, of how I could fly higher than aything I could throw up in the air. In those dreams I was always the saviour, the brave, strong and clever. I would wear the prettiest of dresses with collars of lace and buttons in green, I could run faster than eternity and even see further than forever.
In those dreams I was what I had always wanted to be.
But as the things I threw up towards the clouds and stars fell, being swallowed by gravity and its friends, I lost it all.
The powers I had held, the strenght I had felt, was all gone. Leaving me in the darkness, not as a saviour, but as one that needed to be saved.

Today the dreams I dream are different, nightmares has come to haunt me. And so they have since the day I lost my colors, my heart and my dreams. The dreams of being what I once were.

I was so very young, so very fragile and weak when I became one of the lonely.
Two cars and four pasangers. One crash. Three injured.
I should'nt have let them go out in that storm, not on a decembernight, not without me.
But so they did.
Two deaths and two survivors, not diveded equally between the two cars that night.
YOD32 SMR.
That was the night I lost it all. Hopes, dreams and parents.
I whispered someting to my past. The history of me listened carefully as I spoke the words "close your eyes and be still". The history of me, my past, closed its eyes and obeyed. Then I ran. I ran towards eternity, a forest with sharp branches painted in black where no one would ever find me.
That is where I've been ever since. I can't remember a thing from the life I once lived, apart from the calculations I made of that one night.

the night I lost my colors.

jag längtar till mycket, men just nu kom jag på att jag längtar till den 29:e januari då den här filmen har premiär.
En fantastiskt fin film om en ensam pojke som önskar att få ha kul, men hans olydiga fasoner leder till att verkligheten inte alls blir särskilt roande. Max skapar sig då sin egna värld,en värld where the wild things are.
Baserad på barnboken med samma namn av Maurice Sendak.

åh den är så underbar. jag har ju redan sett den, men jag vill se den igen. åh vad jag vill se den igen. kika på dessa bilder från imdb och ni kommer också längta. lyssna på soundtracket som finns på spotify, worried shoes är finast i världen.

Best of photobooth.















(criminal minds)


enjoy.

jag måste få låsa in mig i ett rum.
ett vitt rum, vita väggar, golv, tak hela köret.
det måste vara upplyst i vitt och vara ljus föralltid och förevigt.
i det rummet skulle jag må bra jag skulle måla akvarell och bygga collage av fina bilder från tidningar.
jag skulle kladda med kolkritor och blyherts.
jag skulle ibland tvinga in människor i mitt vita rum för fotografering.
det skulle alltid vara perfekt ljus och det enda jag skulle behöva fokusera på var kreativiteten.
men kreativiteten är ingenting man får fokusera på när man är arton år gammal, sitter i moderatblåa loakler och läser om information.
bland blåa väggar läser man om praktiken och lär sig teorin.
men vad hände med att kladda, öva, utvecklas kreativt?
att få lära sig nya saker som utmanar och inspirerar?

dem försvann den dagen jag trädde över ålderns tröskel där det plötsligt blev viktigt att lyckas med betyg, sociala förbindelser och uppsatser. Jag saknar att komma i de allra knasigaste av färger på kläderna, rosa prickar med orangea ränder, gröna löv på omaka strumpor till ett ställe som endast uppmuntrar till en sak. lek och lär. öva, kladda, gör om.

en vacker dag ska jag skaffa mig mitt vita rum och få utlopp för min desperata längtan efter att få arbeta kreativt.
men tills dess blir det till att sitta bland moderatblåa väggar och avsky min tillvaro.
imorgon tänker jag ha färgglada skor vare sig det står på modet eller ej.
dessutom ska jag ha omaka strumpor.

Lyssna på det här och det här.

just one of those grayscale days

Idag ramlade jag genom en branddörr och kände att ansiktet blev tio nyanser rödare.
Jag lyssnar på anthony idag. Det är en sådan dag.

Det känns som att jag slösar bort min tid när jag är i skolan. Jag skulle kunna måla upp milslånga listor av jag skulle kunna göra istället för att gå dit. Jag vill lära mig hur man framkallar film i mörkerrum mest för att jag är sugen på att fotografera med holgan och det är dyrt som satan att framkalla i affär. Jag vill lära mig illustrator ordentligt. Jag vill läsa, skriva och stirra upp i taket och känna att världen är stor. Jag vill åka till platser jag aldrig varit förut.

I still have too many dreams. I need another world. A place where I can go.

världens bästa anthony and the johnsons.

jag saknar mina kära små mongon, pizza och sommar.

Jag lyssnar på blinded by the light och tänker att det är mörkt härinne. i mitt rum alltså.
Det är persiennerna som jag inte förmår mig att orka dra upp, mest för att gustaf envist kommer dra ner dem igen en annan dag. Jag stannar i sängen idag också, rullandes mellan spikmattan och värmekudden.
Min gröna vän Thord sitter intill mig med blyhertsstreck i ansiktet. Ja så går det när man ligger i min väska.

Min mor ligger med huvudet i toaletten och för ljudliga konversationer på ett språk jag inte förstår.
Ute är det säkert kallt.
Mitt hår är i behov av att tvättas.

Jag känner mig som en gammal tant med glasögonen långt ner, precis intill nästippen. Gråa hårstrån samlade i en yvig knut. Men det är inte den likheten att jag ser lika dåligt som en gammal tant utan att jag har en rygg som en gammal tant numera. Jag känner mig som dem russin jag la i min ekologiska müsli imorse. Liten, skrumpen och omringad av något mörkt.

nu drar jag upp persiennerna.

Lyssna på det här (för att den är kul) och den här ( för att det är en bra historia, med ett ganska onödigt intro så ta er fram till 0:56 där det hela börjar. fantastiskt fin låt )

thord.

scenario:
jag ligger hemma på en spikmatta med min trasiga rygg och läser licaplace blogg brist på underhållning;

Hon har skrivit ett inlägg om kent .

Och det här gott folk är de utvala kommentarerna:

"lyssnar inte direkt på han, men helt okej!"

(den här har ingenting med saken att göra det är därför det är lite kul)

"Hej lisa varför svarar du inte på kommentarerna i inlägget under? det är hur många som helst som undrat om kläderna från chicy men det känns lite som du ignorerar allt, efetrsom du istället svarar på kommentarer som inte är så "viktiga" eller vad man ska säga. Är det för att du inte vill att alla ska härma dej, för jag frstår om det är jobbigt.
Aja tack för en bra blogg iallafall :)"

"åhh, vill lyssna på deras nya album sjukt mkt!" (gör det då?)

"Faktiskt så lyssnade min mamma lite på kent ett tag, hon fick deras skiva vapen och ammunition (tror jag den heter) i present och den gick flitigt för något år sedan ! Haha"
(jo för det är ju kul att veta)

"eskiiiiiiilstuuunaaaaaaaaa"

"kan ikke du legge ut spotify-spilleslisten din?" (för att norska är kul)

"det är lite roligt att mina föräldrar alltid har gillat kent, så då har
jag automatiskt bestämt mig för att de är dåliga, haha. Man kan ju inte tycka
likadant som sina föräldrar heller.." (skitkul hörru)

det här ska jag nog roa mig med oftare. tänk va mycket puckon det finns.

nej nu går jag hem.